Att få älska och bli älskad
är något som är alldeles obeskrivligt härligt.
Men man är trots det inte skyddad
mot sårande ord och handlingar.
Det finns ingen stålplåt framför en som kan ta emot stötarna.

Man är bara människa, ingen superhjälte med superkrafter.
Men som människa har man faktiskt fått en superkraft som gåva.
Och det är gåvan att kunna säga förlåt.

Våga säga förlåt för att kunna ta steget
mot en försoning och ett nytt kapitel.
Det får det att kännas som om man hade bomull runt hjärtat
och man kommer varandra ännu närmare.
Närmare än vad man trodde var möjligt.

Förlåt älskling! Älskar dej!

Mitt hjärta smärtar...

Har saknat dej mycket trots att det endast
är fem timmar sen jag låg i dina armar.
Skyndade mej hem för att få krypa in i
din härliga famn igen.

Nu smärtar mitt hjärta,
för något känns inte som det ska.
Jag känner ett avstånd,
som jag inte känt tidigare.
Och det gör ont, så ont,
för jag är helt förlorad i dej nu.


Jag skulle vilja ruska om dej där du ligger.
Men jag vet att du behöver vila
och därför har jag inte hjärta att väcka dej.

Men att mötas av en rygg och inte det minsta tecken
på att man varit saknad, skär i hjärtat.
Liksom en vass knivs framfart.
För kramar och pussar är vad jag brukar mötas av.

En oro har vaknat till liv.
Det kan hända att det inte är något speciellt.
Men just nu smärtar mitt hjärta något fruktansvärt
och ron för att kunna somna in är långt borta...

Mycket att se framemot...

För ett år sen kändes livet så där okej.
Inget helt usligt och inget helt strålande.
Idag känns livet ljust, som när solen
lyser in i sovrummet om morgonen.

Att ha någon vid sin sida som älskar
och stöder en i precis allt känns alldeles
fantastiskt.

Jag vet att jag inte är någon ängel
och att jag har paket i mitt bagage
som jag helst inte skulle vilja damma av.
Men att bli älskad trots att just det
paketet brast känns helt otroligt.

Har aldrig tidigare känt mej så trygg
som jag gör nu.

Att sitta och se den vackra solnedgången
med din arm om mej.
Veta att jag är din och du är min.
Det får mitt hjärta att svämma över
med en ömmande kärlek för dej.

Det är du och jag nu!

Solen har äntligen hittat fram...

Jag mår strålande.
Visste inte att livet kunde vara så här
underbart.
Mycket har jag hunnit uppleva under mina
levnadsår som närmar sig mer och mer 30.
Men nu strålar jag och njuter av livet.
Och det tack vare dej!

Tänk att få sitta och fundera på framtiden
tillsammans med sin själsfrände.
Leta efter ett nytt hem, ett hem där du och
jag ska få leva tillsammans.
Få planera vårt liv och allt vad det innebär.
Få tillsammans möta livets många gläjdeämnen
och sorger.

Hur härligt är det inte att ha någon som pushar
och hjälper mej att komma upp på fötterna igen
när jag fallit.
Hjälper mej att tänka positivt och se möjligheterna.

Hur fantastiskt är det inte att ha någon vid sin
sida som känner av om något är på tok.
Tröstar och ger en värmande kram
när något känns tungt.
När gamla minnen krymper fram och gör mej sorgsen
finns du där för att erbjuda mej din sköna famn.


Du ger mej kärlek, värme och en närhet
jag aldrig känt tidigare.

Älskar dej så frukansvärt mycket!

Lyckostunder...

Livet ger en ständigt nya problem och bekymmer,
stora som små.
Tänk va skönt att inte behöva vara ensam om dem,
utan att nu få va två.
Vinterns vita snö gnistrar som stjärnor på himlen.
Kylan smyger fram och biter den kärleksröda kinden.

Ligger i dina armar och
njuter av värmen du ger mej.

Din näsa gömmer sig i mitt långa hår.
En tår slingrar sig ner från min ögonvrå.
Av lycka över att någon älskar mej som du.
Kan jag månne bli mer lycklig än vad jag är nu...

Jag har väntat på dej...

Solen skiner in genom mitt fönster. Jag kan nudda de varma ljusa strålarna med mina fingerspetsar.
Våren börjar äntligen göra sitt intrång. Den kommer för att värma våra frusna själar och ge oss hopp om en härlig tid. Vårkänslorna börjar svalla och människorna går med ett leende på läpparna. Då slog det mej.

Detta är min första vår som jag inte behöver stå vid sidan om och se kärlekskranka par som slingrar sig runt varandra.
Min första vår då jag inte behöver stå och fantisera om att ha någon att hålla om och njuta av solens sken tillsammans med.

Behöver inte längta så att hjärtat värker och längta så att tårarna rinner nerför kinden. Behöver inte heller längre vara avundsjuk och besviken över att jag inte har någon att dela våren med.

För denna vår finns han här. Här för att krama och älska mej. Här för att njuta av årstiderna och livet tillsammans. Detta lär bli min bästa vår någonsin...

Vilsen själ...

Lyckan har äntligen nått mej. Min tur att få finna kärleken.
Ändå känner jag mej lite vilse...

Jag har någon som älskar mej för den jag är.
Jag har någon som kramar om mej och jag vill aldrig gå.
Jag har någon som stöttar mej och tror på mej.
Jag har någon som gör mitt liv ljusare än självaste soluppgången.

Hur underbart som helst! Men jag oroar mej för att stöta bort honom. Bort från mej. Kan inte längre föreställa mej ett liv utan honom. Det finns inte.

Det finns många saker jag borde ändra hos mej själv för hans skull,
men främst för min egen. Jag mår inte bra i längden om jag inte får
någon ändring till stånd. Vill kunna göra honom lycklig. Älskar honom så!

Jag har ett strålande liv framför mej. Därför vill jag kunna njuta
av varje ögonblick jag får. Livet bara väntar på att få levas...