Vardagen...

Jag har blivt en rastlös själ. Vandrar omkring som en skugga i mitt hem. Väntar på något. Hoppas på något.

Finner ingen ro att göra det som borde göras. Listan blir bara längre, inte kortare.

I mitt huvud snurrar en massa frågor. Frågor som saknar svar.

I mitt hjärta brottas känslor. Känslor som återuppstått.

Mörkret är åter här. Måste akta för att inte fastna. Fastna i dess utlagda nät.

Att sova och få drömma är så mycket lättare och härligare, än att vara tvungen att vakna upp till dess dystra verklighet.

Drömmer...

Det är natt. Stjärnorna lyser upp den mörka himlen. Jag ligger i min stora sköna säng. Täcket slingrar sig runt kroppen.

Du var där. Känner din andedräkt mot min hals. Du sover tungt och fridfullt. Din arm ligger om mej. Du har dragit mej nära dej. Känner värmen från din kropp.

Det är så jag vill sova om nätterna. Jag känner efter med handen på platsen bredvid mej. Men varje gång vaknar jag och slås av verkligheten hur tom min säng faktiskt är.

Ingen är där som ger mej av sin värme eller närhet. Det är bara jag och natten...

Arma hjärta, vilken smärta...

Aaaaah! Ibland önskar jag att jag bara fick skrika ut. Låta smärtan få komma ut.

Varför ska det vara så himla svårt!? Allt jag skulle vilja göra är att ta honom i mina armar. Känna honom sluta dem om mej. Jag vill så mycket att det gör ont.

När jag hinner upptäcka uppgivenheten i hans ögon för ett ögonblick, vill jag bara krama om honom och säga att allt blir bra ska du se. Men han låter mej inte komma så nära. För han vet att det sårar oss båda. Trots det så kan vi inte vara borta från varandra.

Vi vill vara nära. Men det går inte. Mitt hjärta gråter. Han är så vacker. Om han ändå vore min.

Förväntan...

Om några timmar får jag se honom.

Hjärnan har hela natten spelat upp

olika scenarion som kunde inträffa.

Senaste gång jag träffade honom

var två veckor sen. Hela två veckor!

Det pirrar i kroppen bara tanken på

att få träffa honom. Tror inte att jag

känt på detta vis förut.

Jag är en förlorad fröken.

Att vara nära, men ändå inte...

Du var en i mängden. Men plötsligt var du där mitt framför mej med glödande ögon och öppna, varma armar. Dina ögon berättade sådant jag hela mitt liv velat få höra.

Vad hade hänt? Jag var med, men ändå inte. Hur kunde jag vara så blind!? Att jag inte såg hur dina känslor för mej inte alls var så dolda. Hur var det möjligt för någon att få sådana känslor för mej utan att jag själv hjälpte till!?

Att se in i dina ögon var allt som behövdes för att jag också skulle falla. Falla djupt även om jag höll i bromsen. Min längtan efter dej är större än vad jag någonsin trodde att den skulle kunna bli.

Men trots att jag kunde sväva högt ovan molnen, så är det inte möjligt. Det kan inte bli du och jag. För det finns en tredje med i bilden.

Jag längtar. Jag vill röra. Jag vill bli omfamnad av dej. Men det går inte. Du vet det också. Därför gör det så ont. Att få vara så nära, men ändå inte.

Tänk om du och jag fick utforska världen tillsammans. Hand i hand. Kind mot kind. Tänk om det var du och jag...

Ett nytt kapitel...

Nu har det blivit dags att låta tankar flöda.
Flöda utan hämningar.

Livet är inte alltid en dans på rosor.
Livet består även att besvikelser och bitterhet.
Men tyvärr håller man dem ofta för sig själv.
Av rädsla för att personer ska se ens riktiga jag.
Se att man bara är en människa.

Här kommer Fröken vilses tankar att bli till ord.
Ord som för stunden närmast kan beskriva det
kaos eller den glädjeyra som svävar runt i skallen.
Varsågod att ta del av dem.
Om du vill alltså.