Ändå känner jag mej lite vilse...
Jag har någon som älskar mej för den jag är.
Jag har någon som kramar om mej och jag vill aldrig gå.
Jag har någon som stöttar mej och tror på mej.
Jag har någon som gör mitt liv ljusare än självaste soluppgången.
Hur underbart som helst! Men jag oroar mej för att stöta bort honom. Bort från mej. Kan inte längre föreställa mej ett liv utan honom. Det finns inte.
Det finns många saker jag borde ändra hos mej själv för hans skull,
men främst för min egen. Jag mår inte bra i längden om jag inte får
någon ändring till stånd. Vill kunna göra honom lycklig. Älskar honom så!
Jag har ett strålande liv framför mej. Därför vill jag kunna njuta
av varje ögonblick jag får. Livet bara väntar på att få levas...
