Det finns...

...någon som saknar mej,

...någon som delar min dröm,

...någon som undrar hur jag mår,

...någon som älskar mej för den jag är,

...någon som väntar på mej,

...någon som tänker på bara mej,

...någon som viskar vackra ord i örat,

...någon som aldrig vill lämna mej.

Att sluta bromsa...

Någon älskar mej.

Det finns någon som bryr sig så mycket om mej,

som vill ta hand om mej

och som önskar att få se mej njuta av livet.

Jag är hans mening med livet.

Hans alldeles egna ord.

Hur kan man vänja sig vid att det finns någon

som har väldigt starka känslor för en!?

På ett sätt skrämmer det mej.

För det brukar alltid vara andra vägen.
Nu är det upp till mej.

Men fortfarande vilar foten på bromsen.

Han är nu en friare man än han någonsin varit förr.

En sten har fallit från hans bröst och han kan andas igen.

Han kan äntligen planera för en framtid.

Och i den framtiden finns det en plats för mej.

Bara jag skulle få bort foten av bromsen som håller mej tillbaka.

Jag vill också älska på det vis som han älskar mej.

Jag vill också kunna se en framtid där vi går hand i hand

samt njuter av livet och varandra.

Ingen har någonsing fått mej att drömma som han
och fått mej att sen inse att drömmen faktiskt kan bli till verklighet.
Om jag verkligen låter det hända...

En dröm!?

Så kom den äntligen. Den efterlängtade helgen när han och jag fick vara tillsammans. Tillsammans utan att något annat störde oss.


Äntligen tid för varandra.

Tid för att prata.

Tid för att lära känna varandra.

Tid för att bara vara.

Även tid för att få känna sig älskad.


Känna honom dra mej in i sin varma famn. Hans smekande hand på min rosiga kind. Blunda av njutning över att få vara hos honom.

Låta handen stryka över hans huvud. Ligga så nära, så nära och se honom sakta somna in. Somna på hans sköna arm.

Se in i hans glittrande ögon som sa så mycket att det gör ont i mitt hjärta. Få torka bort tåren som rullar nerför hans kind, när han föreställer sig ett liv utan mej.

Jag är nästan helt fast nu. Men bromsen ligger fortfarande på...

Av rädsla för att bli sårad.
Av oro för vad konsekvenserna kan bli.
Av fruktan för att falla så djupt, så djupt.

Men tiden lär utvisa vad som händer. Att skynda leder inte alltid rätt. Det är bara att ta en dag i taget och se vad den har att erbjuda...

Ett ord...

Det räcker med ett ord och jag ler.
Ett ord som får mej att mysa inombord.
Ett ord som jag själv använder ofta.
Men när det kommer från honom
känner jag riktigt hur hans armar håller om mej.
Detta ord är alltså ordet KRAM.

Längtar efter att få känna hur han drar mej intill sig.

Hans varma famn som får omvärlden att försvinna.

Känna hur han andas i mitt hår.

Att få vara omsluten.