En dröm!?

Så kom den äntligen. Den efterlängtade helgen när han och jag fick vara tillsammans. Tillsammans utan att något annat störde oss.


Äntligen tid för varandra.

Tid för att prata.

Tid för att lära känna varandra.

Tid för att bara vara.

Även tid för att få känna sig älskad.


Känna honom dra mej in i sin varma famn. Hans smekande hand på min rosiga kind. Blunda av njutning över att få vara hos honom.

Låta handen stryka över hans huvud. Ligga så nära, så nära och se honom sakta somna in. Somna på hans sköna arm.

Se in i hans glittrande ögon som sa så mycket att det gör ont i mitt hjärta. Få torka bort tåren som rullar nerför hans kind, när han föreställer sig ett liv utan mej.

Jag är nästan helt fast nu. Men bromsen ligger fortfarande på...

Av rädsla för att bli sårad.
Av oro för vad konsekvenserna kan bli.
Av fruktan för att falla så djupt, så djupt.

Men tiden lär utvisa vad som händer. Att skynda leder inte alltid rätt. Det är bara att ta en dag i taget och se vad den har att erbjuda...